Med facit i hand så hade vi tur som hann iväg på vår flugfiskeresa till Kuba innan gränser etc började stängas ned på grund av Covid19. Här följer ett sammandrag från vår resa i början Mars.
Inte mindre än tolv glada grabbar och gubbar spenderade först ett dygn eller två i Havanna för att sedan flyga vidare ut till Isla De La Juventud (Ungdomens ö).
Väl framme på Juventud blev det vidare transport i buss ner till marinan och ombordstigning på den yacht som vi skulle spendera kommande vecka på.
Fisket från Skiffs med guide skulle börja dagen efter så eftermiddagen/kvällen gick åt till att käka middag, rigga prylar, ta sig ett dopp och bekanta sig med de trevliga drinkarna som bartendern ordnade åt oss. Alltid en otroligt härlig känsla att vara på plats och ha allting fortfarande framför sig. Ypperlig stämning på båten!
Efter en sen kväll gick så reveljen för frukost på morgonen och det var ett extremt taggat gäng möttes upp på däck. Dessvärre stämde väderleksrapporten om att vi skulle få rejält med vind de första dagarna vilket omöjliggjorde vissa platser som normalt är väldigt bra på stor Tarpon. Nåväl, bättre att få successivt bättre väder genom veckan än tvärtom iallafall.
Det blev ett skralt resultat första dagen även om det drillades en del. Fisken verkade inte alls gilla den blåsiga kallfronten. Ett snabbt beslut med skepparen på yachten och vi förflyttade oss längre sydost redan inför andra dagen. Dels för att hitta flats där vinden inte piskade upp vita gäss, men också för att där finns fler öar och mangrove som skyddar. Dessutom grundare vatten så att solen höjer vattentemperaturen snabbare. Det gav resultat och vi skulle alla få ett riktigt bra fiske.
Det är otroligt spännande att sight-fiska på Tarpon, Bonefish, Permit, Snook, Jack Crevalle med mera. Att se hur fisken kommer upp bakom flugan och hugger är ett gift man bara vill ha mer och mer av.
Det är en sällan skådad lyx att fiska på just Kuba. Vi var alltså 12 gubbar fördelat på 6 skiffs och de enda människor man träffade på under en heldag på havet var varandras skiffs vid enstaka tillfällen samt när vi samlades på yachten för lunch.
Ovan ser ni Monkey Island som är den enda bebodda ön på mil efter mil med öar och flats. Här bor två stycken nationalparksvakter 30 dagar i sträck och jobbar skift med två andra.
Från dag 3 började det bli mycket bättre väder och därmed också mycket bättre fiske. Samtliga resenärer började häkta i alla möjliga arter.
Mitt och Robbans mission prio 1 var dock att försöka landa en Permit. Dessa otäckt intelligenta fiskar som oftast bara skrattar år flugan när man väl får chansen att presentera en för dem… Jag har tidigare haft chanser på dem vid Cayo Cruz och efter att till slut knäckt koden med rätt krabbimitation tappade jag Permits där (läs om den resan här )
Men nu var vi vid Juventud. Där är det normalt inte alls lika bra fiske efter just Permit.
Vår guide var dock med på notorna och lovade att fullt fokusera på Permit även om det kunde gå en hel dags letande för att få ett enda ”skott” på en fisk.
Vår Permitjakt började väldigt bra. Vi fick ganska många chanser/skott och jag krokade till och med en på ett av de första försöken och det blev stort jubel i båten ända tills flugan lossnade ur mungipan efter ett par minuter..
Då tänkte vi ju dock att detta löser sig nog, de verkar inte vara lika kinkiga med flugorna här som på Cayo Cruz.. Men ack vad vi bedrog oss. Både Robban och jag hade nästföljande dagar superlägen med Permits som simmade efter flugan, öppnade munnen, men vände precis innan de skulle käka flugan. Vansinnigt frustrerande, men samtidigt extremt beroendeframkallande och häftigt. Man får grym respekt för fisken.
Vi bytte flugor som galningar utan resultat, trots tämligen perfekta presentationer.
Men som i en saga skulle det dröja till sista dagens fiske, när vi nästan helt gett upp, som det skulle ske…
Vi hittade en fisk som stod och vinkade med stjärtfenan ovanför vattnet, frenetiskt ätande.. Detta är en syn som framkallar hjärtklappning även hos de mest rutinerade fiskare. Jag står längst fram redo att kasta (Robban och jag fiskade som team och kastade på varannat läge). Enda nackdelen nu var att vinden var lite besvärlig och det skulle krävas ett hyfsat backhandkast för att nå fisken. Vi ville absolut inte komma för nära den med båten för då är det kört. Jag fick till kastet, medan fisken fortfarande var upptagen med att äta. När flugan landade en bit framför fick jag just den reaktion man älskar. Permitten satte kurs mot krabbimitationen, öppnade munnen… och YES, den käkade den här gången!! Lätt strip strike och fast fisk. WOHOOOO!!! Efter lite stökande drog den iväg i full rulle 150-200m bort.
För att göra en lång och extremt nervös historia kort så gick det äntligen vägen och efter en bra fight så fick jag slutligen hålla i min livs första Permit.
Fisken är lika mycket Robbans då det enbart är slumpen som avgjorde vem av oss som stod längst fram när vi äntligen hittade en bitvillig fisk. Vilken känsla! Vår guide Manolo var lika hysteriskt glad som oss och berättade att det är första gången någonsin som dom fångar Permit på ”premiärveckan” på Juventud vilket ju gör grejen ännu roligare.
För er som vill se mer bilder och framförallt rörliga sådana med hugg, hopp etc så rekommenderar jag Salmoniserad.se på facebook som uppdateras mer frekvent än den här bloggen samt mina två Instagramkonton @salmoniserad och @orvissweden .
För nästa säsong blir det (förutsatt att den här Coronasituationen tillåter det) en hosted trip till Cayo Cruz 9e-16e Januari och eventuellt en repris på den här resan i mitten Mars. Hör av er vid intresse att följa med, antingen via PM på någon av mina kanaler i social media eller via mejl (adressen finner ni menyn längst upp under ”Kontakta mig”).
