Idag skulle jag varit halvvägs in på min första vecka nere i Patagonien som host. På Las Buitreras Lodge vid Rio Gallegos. Den nyckfulla och fantastiskt fina älven med dess urstarka invånare.
Guiderna som blivit nära vänner. Den otroligt trevliga personalen på lodgen. Maten. Vinerna. Vidderna. Naturen. Djuren. Luften. Blommorna. Havsöringarna. Saknad.
Istället sitter man här i Sverige. I en jävla pandemi där man inte får resa någonstans. Ja, helst inte ens lämna lägenheten. Snö och slask om vartannat utanför fönstret och jag drömmer mig iväg. Det är nu man på riktigt förstår hur mycket man älskar andra delar av jorden.
Det är nästan så att jag ångrar att jag rest så mycket och sett så mycket fina platser. Hade man inte gjort det så hade man ju inte vetat hur fantastiskt det exempelvis är i Patagonien? Då hade man ju inte lidit lika mycket just nu..
Men jag har alltid varit nyfiken. Flytt det Svenska klimatet minst 3, ofta 6-7 veckor, varje vinter sedan jag var 16 år. Jag är beroende av det. Det får jag sota för nu. Abstinensen är enorm. Men man får ”hänga i och hålla ut” som våra politiker säger.. Fan, vad trött jag börjar bli på det.
Man lever ju bara en gång. Man har bara ett visst antal år på sig. Nu försvinner minst ett av dem i Pandemi. Ens tid blir än mer värdefull när man inser att år kan försvinna från resande, precis som det gör just nu. Det gäller att passa på när man har chansen. Absolut inte skjuta upp saker man verkligen vill göra.
Så i min ensamhet, isolerad enligt rekommendationer i min lägenhet, avlägger jag ett löfte till mig själv. När det här är över så ska jag resa och fiska dubbelt så mycket!
Kram på er alla fiskevänner!