Orkla, Överöyen, 1e Juni

05:00

Då är vi äntligen igång. Premiärfisket i Orkla är något som man längtat till hela hösten, vintern och våren.
Nedan fluga fick mitt förtroende från start och det kändes stekhett när vi började.

Dessvärre, trots fina förhållanden i älven, är det fortfarande ingen som har kännt någon fisk. Per och Micke är fortfarande kvar på älven medan övriga har lagt handskarna på hyllan för välbehövlig vila. Så gör även jag alldeles strax.

12:40

Utvilad, härligt!
Enligt olika rapporter har det bara fångats 8 laxar i hela Orkla vilket med tanke på vattenföring och vattentemperatur är mycket skralt. Övriga grabbar här är redan nere på älven så vi kämpar på.

15:40

Fortfarande lugnt vid älven. Det har börjat blåsa rejält, men vi kämpar vidare. En tidig junilax är ju det bästa man kan få på flugspö så det är bara att ligga i!

18:50

Vi har haft det trevligt nere vid älven mest hela dagen. Många historier har berättats.

Vi hängde hela gänget en bra stund nere vid Slö-Öya och testade varandras prylar. Därefter åkte Maza och jag upp till Resosen.
Jag hade ju fortfarande inte fiskat nacken ovanför.. Dem som känner mig väl vet hur mycket jag har snackat om just den nacken. Enligt mig en riktigt drömnacke. Ett utpräglat V som dessutom har bra djup.
Mats gick Resosen och jag själv knallade upp till nacken.
Nedan foto tog i kastet innan det stramade i.

Det är verkligen något speciellt med att fiska blanka nackar. Man ser nästan alltid när fisken tar.. Så även denna gång. Jag kastade nästan helt diagonalt för att få ordentlig fart på flugan. Det virvlade först till bakom flugan och sedan blänkte det till och blev tungt. Det är så obeskrivligt underbart när det stramar i. Det är väl därför man lägger ner tusentals timmar varje år. För att få dessa sällsynta ögonblick av total eufori. En riktigt bra fisk förstod jag direkt, det finns ju heller inga smålaxar i älven den här tiden. Fisken tog 15 meter lina ner mot nacke där den stannade och ställde sig. Jag fick gapa ordentligt ner mot Mats innan han hörde mig. Fisken stod still och stångades så där djupt som storlaxar gör. Inga snabba knyckar utan istället lite långsamma bugningar i spöt med jämna mellanrum. Maza börjar veva upp och vada mot land. Underbart tänker jag, alltid skönt att inte vara ensam med stor fisk. Den första kritiska tiden efter hugget är över och fisken är ordentligt krokad. Jag är på toppen av all tänkbar lycka då plötsligt det blir tomt i andra ändan av linan. Fisken har lossnat. I år igen på premiären. Jag känner hur tårarna kommer krypande. Förbannat!

Alla utom Per och Maza stannade i huset resten av kvällen och hade det mysigt.
Dock var det nog fel val för Mats var i en fisk på Slö-Öya en stund vid halvtvå!

Dom finns här :).